Javisst! Idag var det ganska precis ett mastodant år sedan jag uppfann denna underbara skapelse som du vilar dina ögon på just nu. Ett år av resoluta beslut och beslutsamma resultat. Ett år av evinnerligt smutskastande på civilbefolkningen, och ett år av skrivkramp i lillfingret samt ett lite småsnuskigt bortdomnande av vänstra delen av den högra skinkhalvan. Men ack vad jag har gillat det. Det har varit som när någon sakta men oerhört säkert knackar lite försiktigt på din axel och säger att "Champinjoner, det äcklar mig" i det ögonblicket du vänder dig om för att iaktta.

Ajustde'! Det är ju en sån här sida man måste uppdatera lite emellanåt! Men ibland är det inte så lätt att veta vad som finns mellan just "åt". Så, vem kan klandra mig? Hursomhelst så slinker livet på i vanligt tempo. Det är ett nytt år och jag sitter och har skaffat mig en ny såndär kompjutår som många ungdomar väljer att införskaffa. Själv har jag skaffat en Macbook Pro med 2 GB RAM och en hårddiskt på 160 GB. Jag nog inte räkna upp alla andra siffror som datorn erhåller, får då går jag nog bara vilse i smeten som ska gräddas till pannkaka.

Ja jösses, nu är det bara 8 dagar kvar till den där julen. Själv sitter jag hemma och är på bättringsvägen från en lite illaluktande sjukdom. Med illaluktande menar jag dock inte att den luktar illa, utan snarare att jag skulle vilja bli av med den, lika mycket som Hans Fahlén vill komma tillbaka till fångarna på fortet. Det känns dock som att vägen till förbättring bara ligger runt hörnet, samtidigt som vägen känns lika lång som vägen till bussen. Sjukdomen skulle inte vara sådär jättegrym, om den nu inte fick mig att säga nej till alla dessa fotbollsträningar. Jag behöver nämligen träna nu, inte för att jag går upp i vikt och behöver tappa några kilo (det fixar nämligen Robert tillsammans trapporna på skolan), utan snarare för att jag känner en abstinens (som helt plötsligt betyder "avhållsamhet" enligt Svenska-Carinas fantastiska papper) som börjat gnaga på bagetten i byxan, samtidigt som jag känner att detta blev en sjujäkla lång mening med två ståtliga parenteser, och att det inte blir bättre av att jag nu skriver ner all denna utfyllnadsstext som dina ögon flyger över.

När nu julen ligger för dörren, ligger ju även jullovet för dörren, vilket är det bästa av allt. Alla dessa lediga dagar då man kan pinka i kors och leka riddare runt det runda bordet med ett par slitna raggsockar. Sådana dagar då fåglarna pinkar i en cirkel och leker runda med riddarnas bord som raggar. Jullovet är med andra ord en riktigt höjdare.

Satt och ansträngde min hjärna idag genom att tänka ett ögonblick. Det flög alla möjliga sorters tankar in och ut genom skallbenet. Bland annat så smög sig julkänslan in via hörselgången och in genom trummhinnan, vidare upp till snäckan som köttade upp den genomtänkta känslan med hörselnerven som hjälpte den att bosätta sig någonstans i min groteskt överarbetate hjärna. Det är rätt nära nu, det må jag lova. Folk nu för tiden tycker att julen är rätt överskattad, själv håller jag överhuvudtaget inte med dessa pilska krabater. Nej, själv tycker jag att julen är en högtid som får det kallaste hjärtan att värma sig vid en öppen brasa någonstans på jorden, eller vid en skål av nyuppvärmd glögg. När man hör folk klaga över julen så snackar dom ofta om julklappar och dessa bekymmer med stress och kanske några blåmärken på innerlåret. Om man tänker i dom banorna tycker jag man ska stanna upp, tänka litegrann, fortsätta vandra, stanna upp igen för att kanske lätta på trycket och pinka i diket, gå vidare igen för att stanna upp en sista gång och tänkta till ordentligt.

Jag tror att folk tycker att julen är överskattad just på grund av alla dessa juklappar och stress. Folk går in i någon sorts depressions-period och sätter sig ner för att tröstäta pepparkakor. Det är ju inte det pepparkakorna är till för. Nej, pepparkakorna är ju till för att bakas. Om man nu sedan vill äta dom, så är ju det för att tänka på jesus som låg där i sin krubba och inte hade någon pepparkaka att nafsa på. Jesus i krubban hade däremot något mycket bättre. Han hade nämligen en fader som var spiknykter, och en moder som var så glad över att all denna smärta, som följer med graviditet, var över. Han hade en egen stjärna som låg fickparkerad ovanför stallet och åsnan stod och sket i ett av stallets hörn. Det luktade nog rätt mycket kadaver där jesus låg och kanske lade av någon fjärt, sådär som man gör i nyfödd ålder. Men vad gjorde det, när han hade denna utomordentligt glada och nöjda familj.

Det var nog där berättelsen i bibeln skulle ha slutat. Men allt gick likförbannat åt skogen. För det var nämligen då som de tre oerhört vise männen kom och skulle skänka en massa gåvor, som så småningom, efter 2000 år, skulle medföra denna jävla överskattning av julen. Man kan också börja fundera på vilken nyfödd unge som ens vill ha myrra, rökelse och guld. Barn i den åldern är ju inte ens redo att hantera en actionman på rätt sätt.

Hursomhelst så tycker jag att dom människor som hela tiden går runt och kliar sig i skrevet istället för på hjässan, för att få igång dessa tankar om vad man ska ge varandra i julklapp, ska lägga ner och bara slappna av en stund. För det är ju trots allt inte det julen handlar om. Den handlar inte heller om mat, eller hur mycket skithuspapper som ska inhandlas. Nej, Julen handlar om något mycket större än så. Den handlar om varandra. Sen kan man ju få klia sig i skrevet om man har svamp i underlivet, men rör ingenting efter det. Det smittar nämligen. Glöm nu inte bort att hjärtat inte bara är en symbol för kärlek och omtankte, det är muskel också.

Gosh! Idag har det hänt grejer. Å andra sidan vore det faktiskt vara lite konstigt om det inte hände grejer, jag menar, vi lever ju faktiskt i Sverige. Där kan allt hända. Den här dagen till ära fick jag dra mig upp ur sängen för att äta frukost. Det blev en flytande föda och en smörgås. Det kan kanske låta lite smått magert, men nu är det så att någon rackare har fått för sig att köra upp en metallskena mellan läpparna, vilket gör att jag för tillfället inte kan tugga hårda grejer. Imorse fick jag knappt i mig den där mackan som jag pratade om förut, som förövrigt var lika smal som Lindsay Lohan och lika mjuk som en illavarslande mattkant. Det är alltså en mycket öm mun som jag går omkring och bär på för tillfället.

Idag fortsatte jag på filosofen som vi filosoferade på igår. Det är djupa grejer vi snackar om nu, riktigt ordentligt djupa faktiskt. Vi såg nämligen på "Boston Tea Party" med Filip och Fredrik här om dagen, och där tog dom upp det där med att rymden var oändlig. Experten på det området sade därmed att rymden är oändlig, men ändå går att dubbla. Han sade också att det förmodligen sitter en exakt likadan kille/tjej som du, med exakt samma namn, och ser ut exakt likadan ut som du gör, och gör exakt det du gör precis nu. Detta just på grund av att rymden är så oändligt stor, och att den fördubblar sig själv hela tiden. Det där var en såndär stick-off som man brukar dra ibland när man inte har något vettigare att skriva om. Det har jag dock, så jag vet inte vart den där kom ifrån riktigt.

Lillebror min fyller år idag, men vi firade honom i helgen. Tänk att han har vuxit så. Nyss var han ju bara en liten knatte som tyckte om att leka med fingerborgar på grannens bakgård, samtidigt som han knöt skorna i hopp om att någon dag kunna knyta den bästa knuten som någonsin funnits. Inget av det där är egentligen vidare sant, och knutar har vi ju på huset. Lillebror är längre än jag och han firades i helgen, så egentligen tycker jag vi tar och hoppar tillbaka till helgens händelser, för det var ju då allting hände.

Fredag 9 November -

Dagen på skolan flöt på i vanlig takt. Detta kan bero på att musik-estetarna höll takten åt oss på våningen nedanför. Vi kom så småningom fram till dagens sista lektion som var datotkunskap med Marlene. Det var dock ingen vanlig lektion, för den här lektionen skulle vi visa våra framfötter i ett ohyggligt prov som skulle testa våra kunskaper i Microsoft Word. Man satte sig ner på sin vanliga plats, loggade in på sin användare, och satte igång med det vidunderliga provet. Dom första 14 frågorna var barnsligt lätta att lägga vantarna kring. Tillslut kom jag fram till det där med tabbar, och det var då det började trassla till sig. Man blev mer och mer irriterad, och det märktes vilka som kom till just det området, för när dom kom dit började det slängas svordommar och vackra könsord i den katastrofala atmosfären som sveptes in över tangentborden. Själv höll jag nog på i 35-45 minuter på en enda uppgift. Men tillsut grejade jag den med en omåttlig bravur, gjorde klart de andra uppgifterna, och sprang ut genom klassrummet.

Där satt jag och spelade på min lyra som hade formen av en gitarr, samtidigt som jag väntade på bussen. Folk kom och gick, och tillslut var det jag och Mickis kvar med hennes syster. Dom drog också iväg fort som vinden. De var då jag vandrade in i mac-salen, satt och grejade på på internätet då jag plötsligt hörde steg ute i trapphuset. Det var visst några stackare som inte hade gjort klart provet än, och hade suttit över i en kvart. Då stillade jag de finska hästarna och gick till bussen.

Kvällen spenderades hos Amanda i klassen, tillsammans med några andra pilska pojkspolingar och flicksnärtor. Den kvällen bjöd på underbart vacker musik och mastodanta charader. Amanda hade en läskig katt med hårbollar i pälsen, och en hund med röd scarf som såg otäckt lik ut den hund som hon skapat på bildlektionen. Vi drog sedan hem någon gång, med Gabbe som chaufför. Det var lite smått läskigt, men han verkade ha pli på sina kapitalistiska kroppsdelar. Vips var vi hemma, och jag gick och lade mig.

Lördag 10 November -

Dagen till ära skulle vi fira min bror på hans födelsedag. Han fyller inte år förrän idag, som ni kanske har läst där uppe någonstans. Men idag ha vi inte tid att fira honom, så vi fick käka tårta på dagen som jag skriver om nu. Hela den tjocka släkten kom, och fikat mörjdes ner till magsäcken och tjocktarmarna. Det hände egentligen inte så ohyggligt mycket mer den dagen. Det var helt enkelt en vanlig födelsedag som inte var någon födelsedag egentligen. Kul var det dock! ;)

Söndag 11 Novemer - Fars dag

Just det, fars dag! Vi steg upp och fick gratulera vår käre far efter ett ganska så bra tag. Pappa skulle nämligen hjälpa någon granne som bor lite längre bort än en granne egentligen bör bo. Men bor man i Lillpite så gör man. Efter det kilade vi ner till farfar och gav honom en liten present, eftersom han också är far. Egentligen borde man fira honom dubbelt så mycket, eftersom han bär på en dubbel beteckning av ordet "far". Där fickade vi massiva mängder fika, och tryckte också i oss någon tårtbit. Vi filosoferade runt där i någon timme för att sedan dra iväg hemåt igen.

Mormors sambo är också far, så han skulle också firas. Dit for vi kring klockan 17.00, och där åt jag mer än jag har ätit på länge. Det kändes som jag inte hade något botten den kvällen. Jag åt hur mycket som helst, och det var gott nå' grymt! Köttet som vi åt grymtade dock inte, för då skulle jag ha blivit rädd och inte ätit mer. Sen fick vi efterrätt som jag också tryckte i mig. Jag hade alltså inte nått botten då heller.

Efter all helgens mat och onyttigheter tyckte vi det var bäst att vädra våra fasta stjärtar, så vi drog iväg på gymmet i vanlig ordning. Det var en upplevelse utöver det vanliga, för maten hade inte smälts än, och det var samtidigt kopiösa mängder som skulle hänga med på uppvärmnings-cyckelturen. Det gick hursomhelst bra, och idag har jag en ofantligt stor träningsvärk i magen. Träning är inte att leka med, men när man väl gör det, är det både kul och skönt.

Dagens citat: "Anus är ett väldigt djupt ord" - Anders

Ja herrejösses! Nu flyter livet på sådär härligt igen. Ungefär som när Magnus Uggla släpper en ny platta och får dåliga recensioner. Eller som när ett bi utan fallskärm hoppar bock med en pilsk liten kaninhane som har gått in i sin brunstperiod och bara skriker efter kvinnligt råmaterial. Det är vid sådana här tillfällen man känner att man lever, när man bara flyter med på livets ström på en liten upplåsbar gummiflotte med ett par åror som tros vara gjorda i något sorts lågbudgetvaruhus någonstans i en liten håla på jorden. Hålan i sig heter dock inte Boden som vissa kanske tror när dom lägger in detta i minnesbankens lugna vrår. För från Boden kommer bara våran mattelärarinna som ger oss dom mest vulgära uppgifterna på planeten. Människan i sig är dock hur trevlig som helst.

Jag vet inte riktigt hur jag kom in på vår mattelärarinna där i första stycket, men jag vill bara säga att människan pendlar till jobbet varenda vardag, så hon är värd att ägnas en liten tanke åt. Men vi har hursomhelst lov nu för tiden, så det där med skola kan vi nog gladeligen hoppa över någon dag till. Mitt lov har varit lite sådär som en geometrisk gummitavla, den har hoppat upp och ner, och sedan upp igen för att stanna där. Det har lagt makaroner i farstun, om man så vill. Det började som sagt kanonbra med en övernattning från Roberts sida, dalade litegrann där i mitten av veckan, och drog sedan i slutspurten för att sedan kapitulera med flaggan på högsta klaveret. Man skulle kunna jämföra det lite med Arne Weise, men det gör vi inte, för det håller helt enkelt inte. ;D

Gårdagen spenderades med en stor gnutta musik i form av bland annat Lynyrd Skynyrd - Freebird, som är en helt underbar låt om du frågar en maläten sparris. Du kan i och för sig även fråga mig, så att du slipper fråga sparrisen. Jag tror även att du får ett lite mer rejält svar om du frågar mig istället för den lilla gröna krabaten. Maten den dagen lagades förövrigt av min kära syster som exprimenterade lite med kryddorna, och jag måste faktiskt säga att hon fick till en sjujäkla maträtt. Utan sparris. Sedan på eftermiddagen ringdes Joel och Robert hit för att prata skit och ohövliga pensionärer. Det sågs också på film där titeln var "nyckeln till frihet" med bland annat en viss Freeman som Morrar.

Kvällen förvandlades sedan till natt, och då togs pokerväskan fram en liten snabbis. Det var inte riktigt någon som orkade engera sig i skiten. Så likt en matros i ett badkar, stoppade vi undan pokerväskan och tog fram sällskapsspelet Alias istället. Det kanske låter lite fjolligt med ett gäng högst outvecklade pojkar som sitter och spelar sällskapsspel mitt i natten när vi egentligen borde vara ute på någon förort någonstans och supa skallen av oss och sedan vakna upp i ett cyckelställ med en hundralapp fastklämmd i kallingarna i hopp om att vi inte sålt våra kroppar kvällen innan. Den natten fick vi hursomhelst veta att min bror Anders har bröst, och att riskorn är röda. Vi kastade sedan in handduken efter en lång natt.

Dagen efter vaknade jag upp med ett lite mindre ryck efter en lite obehaglig dröm som handlade om något i form av en ninja-turtels medlem och något om ett randigt paraplyskaft. Jag väckte så småningom upp Robert från sin madrass på golvet. Vi styrde stegen mot frysen, tog fram två ordentligt kalla frysblock, trappade sedan vidare mot Anders rum och använde de kalla objekten för att väcka de två filurerna med stor lömskhet. Efter det blev det frukost med musiken på högsta ljudnivån för att sedan parkera våra fasta stjärtar vid valfritt instrument.

Vi kom sedan på att vi skulle dra iväg till vår kära granne Linnea för att hämta upp en liten grej. Vi spatserade därför ut genom dörren, blickade ut mot den snötäckta marken för att sedan lägga igång ett lite mindre snöbollskrig. Sånt man bara kan göra när plusgraderna viker ut sig eller när extremt nyfallen snö har infunnit sig på lite blötare breddgrader. Den här gången var det det andra alternativet. Första kastet jag gjorde för den här snösäsongen var ett präktkast rakt i sheriffen på Robert. Det satt som en späckhuggare!

Vi hoppade sedan på cyklarna. Själv fick jag nöja mig med en lila damcykel på fem växlar utan bakåt-tramp och med en värmedyna på sadeln. Det där med värmedynan tyckte jag blev lite för mycket, så jag struntade i den. Vi kom sedan fram till Linnea, tog objektet ur händerna på henne och hälsade henne grattis i efterskott eftersom hon fyllde år för några dagar sedan. Vi tog oss sedan hemmåt igen och klev in genom den bruna ytterdörren där vi möttes av lite inhomhusvärme. Vi spenderade sedan resten av tiden med lite av diverse. Diverse är ett ganska fult ord egetligen när man tänker på det, inte själva betydelsen dock, utan ordet i sig. Jag menar, vem döper egentligen ett ord till "diverse" när det finns så många andra alternativ som t ex "mahognymatta"?

När eftermiddagen kom skulle jag och bror min lägga igång med middagen, så vi började hacka lite grönsaker då Robert kom på att han också ville ta del av gemytligheten. Det han tog var dock delar från gurkan, eftersom han var förste gurkhackare. Krabaterna drog sedan hemåt igen till deras lugna vrår där mandoliner spelar fiol med nyckelharpor. Jag och min bror Anders fortsatte sedan därefter med maten till den var helt klar. Gott vare.

Har förresten också fått reda på att jag ska få en liten kusin om sju månader. Det är min tämligen nygifta moster som ska få sig sin första lilla krabat. Då blir det nog att sitta en och annan timme barnvakt, vilket definitivt är att se fram emot. Jag längtar ohyggligt mycket! :)

Det var förresten länge sedan jag skrev upp ett sånt där citat från vänskapskretsen, så jag tänkte att jag skulle ta ett gammalt citat från citat-banken som får avsluta dagens strapatser!

"Lite ont har väl aldrig skadat" - Tobias Pettersson