Satt och ansträngde min hjärna idag genom att tänka ett ögonblick. Det flög alla möjliga sorters tankar in och ut genom skallbenet. Bland annat så smög sig julkänslan in via hörselgången och in genom trummhinnan, vidare upp till snäckan som köttade upp den genomtänkta känslan med hörselnerven som hjälpte den att bosätta sig någonstans i min groteskt överarbetate hjärna. Det är rätt nära nu, det må jag lova. Folk nu för tiden tycker att julen är rätt överskattad, själv håller jag överhuvudtaget inte med dessa pilska krabater. Nej, själv tycker jag att julen är en högtid som får det kallaste hjärtan att värma sig vid en öppen brasa någonstans på jorden, eller vid en skål av nyuppvärmd glögg. När man hör folk klaga över julen så snackar dom ofta om julklappar och dessa bekymmer med stress och kanske några blåmärken på innerlåret. Om man tänker i dom banorna tycker jag man ska stanna upp, tänka litegrann, fortsätta vandra, stanna upp igen för att kanske lätta på trycket och pinka i diket, gå vidare igen för att stanna upp en sista gång och tänkta till ordentligt.

Jag tror att folk tycker att julen är överskattad just på grund av alla dessa juklappar och stress. Folk går in i någon sorts depressions-period och sätter sig ner för att tröstäta pepparkakor. Det är ju inte det pepparkakorna är till för. Nej, pepparkakorna är ju till för att bakas. Om man nu sedan vill äta dom, så är ju det för att tänka på jesus som låg där i sin krubba och inte hade någon pepparkaka att nafsa på. Jesus i krubban hade däremot något mycket bättre. Han hade nämligen en fader som var spiknykter, och en moder som var så glad över att all denna smärta, som följer med graviditet, var över. Han hade en egen stjärna som låg fickparkerad ovanför stallet och åsnan stod och sket i ett av stallets hörn. Det luktade nog rätt mycket kadaver där jesus låg och kanske lade av någon fjärt, sådär som man gör i nyfödd ålder. Men vad gjorde det, när han hade denna utomordentligt glada och nöjda familj.

Det var nog där berättelsen i bibeln skulle ha slutat. Men allt gick likförbannat åt skogen. För det var nämligen då som de tre oerhört vise männen kom och skulle skänka en massa gåvor, som så småningom, efter 2000 år, skulle medföra denna jävla överskattning av julen. Man kan också börja fundera på vilken nyfödd unge som ens vill ha myrra, rökelse och guld. Barn i den åldern är ju inte ens redo att hantera en actionman på rätt sätt.

Hursomhelst så tycker jag att dom människor som hela tiden går runt och kliar sig i skrevet istället för på hjässan, för att få igång dessa tankar om vad man ska ge varandra i julklapp, ska lägga ner och bara slappna av en stund. För det är ju trots allt inte det julen handlar om. Den handlar inte heller om mat, eller hur mycket skithuspapper som ska inhandlas. Nej, Julen handlar om något mycket större än så. Den handlar om varandra. Sen kan man ju få klia sig i skrevet om man har svamp i underlivet, men rör ingenting efter det. Det smittar nämligen. Glöm nu inte bort att hjärtat inte bara är en symbol för kärlek och omtankte, det är muskel också.