Ibland tänker jag på hur det skulle vara om man hade en kamel. Då skulle man alltid ha någon att mysa med, man skulle alltid ha någon att skratta med och när stämnningen blir lite knasig så kan man alltid diskutera Ringaren i Notre Dame. Inte för att filmen är jättebra, utan för att kamelen då känner sig överlägsen med sina ståtliga kulor som har svällt upp på ryggen. Om man känner för att ta en promenad så har man alltid någon att gå den med, och om man blir törstig på vägen så vet man var man ska vända sig. Man ska nämligen vända sig om och gå hemåt, för jag har nämligen hört att kameler inte har vatten i sina pucklar, utan snarare fett. Men om det nu är så, så behöver man heller aldrig känna sig tjock eftersom man vet att kamelen alltid kommer ha en mycket fulare fetma.