Filmrullar dammsuger slangen ur en ek!
Piteå Elevfilmsfestival - Dag 1
Vad smaskigt. Nästan lika najs som dom där chokladkulorna i flingpaketerna. dom där kulorna som ser ut litegrann som kaninploppar men som smakar mer som något som katten släpat in. Igår och i måndags var det alltså Piteå Elevfilmsfestival och första dagen var vi där för att handleda några stackars högstadie-elever som tävlade om varsin ipod. Så vi satte igång dom på morgonen med att lära dom kameror och skjuta till någon tanke om vad dom skulle göra kortfilm om. De två teman (hur i hela mormors gärsgård skriver man "teman" i den äckliga formen, plural?) var så mycket som "Piteå i våra hjärtan" och "ung i Piteå". Så efter den kusliga genomgången och den sjukligt spända stämningen gav dom sig iväg ut för att slänga ner sina tankar på rulle.
Det var då stjärnskottet Gabriel Bergman tog tilffället i akt att skapa en musikvideo som han skulle ta med upp till skyarna. Med mycket känsla och erfarenhet delgav han av sina tankar och funderingar och satte igång med den trygga videon. Den mannen skriver ner sina känslor direkt på filmrullen, det vill jag lova.
De tävlande kom sen tillbaka och det var då redigeringen satte igång med full galopp och med ett anspråkligt engegemang... Fy fan vad jag skriver poetiskt. Jag borde ju för fanken bli politiskt involverad och sikta på att skriva självaste Reinfeldts tal. Han skulle knappast låta som att han visste vad han pratade om, men rackarn vad det skulle låta bra!
Full galopp i småstaden alltså, med högstadie-elever, helsnygga PEFF-tröjor, datorsladdar, massagestolar och en hel del filmande. Det coolaste och kanske det lite äckligaste av allt var dock att det kom en snasjig filur och satte sig på bänken nedanför våran scen. Han luktade urin och spred glädje över hela våran grupp. Snacka om en kille som kan det här med att höja arbetsplats-känslan. Hur som helst hade jag tänkt få visa Gabriels regisserade musikvideo. Den sitter som en stekpanna på ugnsplattan!
Vad smaskigt. Nästan lika najs som dom där chokladkulorna i flingpaketerna. dom där kulorna som ser ut litegrann som kaninploppar men som smakar mer som något som katten släpat in. Igår och i måndags var det alltså Piteå Elevfilmsfestival och första dagen var vi där för att handleda några stackars högstadie-elever som tävlade om varsin ipod. Så vi satte igång dom på morgonen med att lära dom kameror och skjuta till någon tanke om vad dom skulle göra kortfilm om. De två teman (hur i hela mormors gärsgård skriver man "teman" i den äckliga formen, plural?) var så mycket som "Piteå i våra hjärtan" och "ung i Piteå". Så efter den kusliga genomgången och den sjukligt spända stämningen gav dom sig iväg ut för att slänga ner sina tankar på rulle.
Det var då stjärnskottet Gabriel Bergman tog tilffället i akt att skapa en musikvideo som han skulle ta med upp till skyarna. Med mycket känsla och erfarenhet delgav han av sina tankar och funderingar och satte igång med den trygga videon. Den mannen skriver ner sina känslor direkt på filmrullen, det vill jag lova.
De tävlande kom sen tillbaka och det var då redigeringen satte igång med full galopp och med ett anspråkligt engegemang... Fy fan vad jag skriver poetiskt. Jag borde ju för fanken bli politiskt involverad och sikta på att skriva självaste Reinfeldts tal. Han skulle knappast låta som att han visste vad han pratade om, men rackarn vad det skulle låta bra!
Piteå Elevfilmsfestival - Dag 2
La grande finale som man knappast säger på rikssvenska, utan snarare klassisk franska. Dagen började med en tjusig dusch där jag konkade in datorn för att lyssna på musik. En ganska ny grej som jag har kommit på att man kan göra, som resulterar i betydligt längre duschtider och en hel del falska toner.
Filmvisningarna skulle smackas igång klockan 10 och klockan 11, så för att inte få en aldeles för lång dag så tog jag den som började klockan 11 och fick på så vis en 2 timmars längre sovmorgon. På bussen möttes jag av vår helt klart tankspridde busschaufför Henrik som frågade om jag hade sett branden i lillpite och när mitt positiva nekande kom fram så var han helt enkelt tvungen att visa mig. Henrik uppnådde alltså något som skulle kunna vara hans livs dröm den morgonen genom att skapa smärre bilkö framför huset när han saktade ner bussens hastighet något så fruktansvärt för att vi skulle få en glimt av det brinnande huset.
Väl inne i stan hoppade jag och robert av bussen för att bege oss in i småstaden där alla filmer skulle visas, och 43 filmer senare kunde vi trappa ut ur småstaden för att tillsammans med Gabriel och Lalla leta rätt på närmaste fotoaffären i stan. Nu handlade det om att döda tid. Lalla var pinknödig så för att förena nytta med nöje kilade vi ner på coop där lalla hade tänkt släppa loss trycket och vi kunde köpa varsin glass. Det blev inget pinkade för lalla den gången, utan han föjde med oss eftersom han var stensugen på den fetaste glassen i sortimentet, en 350 kcal's Ben n' Jerrys.
Efter Coop tog vi oss ett varv i citybussen, käkade på sub, och hackade oss in på bio3ans nätverk där vi satt och spelade ett demo av Lasse-Majas detektivbyrå och lyssnade på "mammas nya kille". Sjukt najs spel!
Sen var det insläpp till Saga, och på något sätt fick vi en finurlig plats längst fram i kön. Jag satte mig brevid mina filmskapande kompanjoner för att lägga ögonen på alla de 20-talet nominerade bidragen. Sen vare bara att vänta på att prisutdelningen skulle sätta igång och det pirrade till lite på baksidan av naveln. Dom tog först kortfilmsklassen där priset som sagt var varsin ipod nano. Och sen satte de igång med gymnasieklassen där vi tog hem rubb och stubb! Så jag, Terese och Amanda fick kila upp på scen där vi fick ta emot motiveringen, en blomma, en fet jävla check och en statyett som heter duga. Eller, duga hette den nog inte. Jag funderar på att döpa den till Ernst eller Hugo, men vi får se hur det blir. Sabine vill nog Kurt eller Sture medan Isabelle står för Pochahontas.
Men najs vare i allafall, och efteråt kom något högsta höns från Filmpool Nord fram och sade att ett sammarbete med oss inte skulle sitta helt fel. Så han tyckte vi skulle höra av oss i sommar om vi hade några fräscha idéer. Riktigt najs ska de bli!
Sen tänkte jag väl kanske att jag skulle lägga upp själva bidraget också. Filmen tog oss alltså kring 2 månader att skapa, om man räknar från planering till slutproduktion. Filmen kostade 149.50 kr att göra (plus eventuell bensinkostnad) och under inspelningen hann vi förstöra en lampa och skita ner en lägenhet något så förbannat. Men det var det värt, lätt.
La grande finale som man knappast säger på rikssvenska, utan snarare klassisk franska. Dagen började med en tjusig dusch där jag konkade in datorn för att lyssna på musik. En ganska ny grej som jag har kommit på att man kan göra, som resulterar i betydligt längre duschtider och en hel del falska toner.
Filmvisningarna skulle smackas igång klockan 10 och klockan 11, så för att inte få en aldeles för lång dag så tog jag den som började klockan 11 och fick på så vis en 2 timmars längre sovmorgon. På bussen möttes jag av vår helt klart tankspridde busschaufför Henrik som frågade om jag hade sett branden i lillpite och när mitt positiva nekande kom fram så var han helt enkelt tvungen att visa mig. Henrik uppnådde alltså något som skulle kunna vara hans livs dröm den morgonen genom att skapa smärre bilkö framför huset när han saktade ner bussens hastighet något så fruktansvärt för att vi skulle få en glimt av det brinnande huset.
Väl inne i stan hoppade jag och robert av bussen för att bege oss in i småstaden där alla filmer skulle visas, och 43 filmer senare kunde vi trappa ut ur småstaden för att tillsammans med Gabriel och Lalla leta rätt på närmaste fotoaffären i stan. Nu handlade det om att döda tid. Lalla var pinknödig så för att förena nytta med nöje kilade vi ner på coop där lalla hade tänkt släppa loss trycket och vi kunde köpa varsin glass. Det blev inget pinkade för lalla den gången, utan han föjde med oss eftersom han var stensugen på den fetaste glassen i sortimentet, en 350 kcal's Ben n' Jerrys.
Efter Coop tog vi oss ett varv i citybussen, käkade på sub, och hackade oss in på bio3ans nätverk där vi satt och spelade ett demo av Lasse-Majas detektivbyrå och lyssnade på "mammas nya kille". Sjukt najs spel!
Sen var det insläpp till Saga, och på något sätt fick vi en finurlig plats längst fram i kön. Jag satte mig brevid mina filmskapande kompanjoner för att lägga ögonen på alla de 20-talet nominerade bidragen. Sen vare bara att vänta på att prisutdelningen skulle sätta igång och det pirrade till lite på baksidan av naveln. Dom tog först kortfilmsklassen där priset som sagt var varsin ipod nano. Och sen satte de igång med gymnasieklassen där vi tog hem rubb och stubb! Så jag, Terese och Amanda fick kila upp på scen där vi fick ta emot motiveringen, en blomma, en fet jävla check och en statyett som heter duga. Eller, duga hette den nog inte. Jag funderar på att döpa den till Ernst eller Hugo, men vi får se hur det blir. Sabine vill nog Kurt eller Sture medan Isabelle står för Pochahontas.
Men najs vare i allafall, och efteråt kom något högsta höns från Filmpool Nord fram och sade att ett sammarbete med oss inte skulle sitta helt fel. Så han tyckte vi skulle höra av oss i sommar om vi hade några fräscha idéer. Riktigt najs ska de bli!
Kommentarer
Trackback
