Capslock för öronen
Jahaja, det var ett tag sedan jag figurerade ner mina förbannade tankar på den här makabra hemsidan. Ja tänkte jag skulle redovisa lite om hur jag levde mig genom den här helgen. Med redovisa menar jag förstås inte att jag nu sa ställa mig upp och prata högt inför någon, för då skulle det ju komma ut genom högtalarna på din dator och förstöra den ljuvliga musiken som du kanske lyssnar på medan du läser raderna som jag knapprar ner. Nej, med redovisa menar jag att jag istället att jag hade tänkt skriva ner det jag eventuellt hade tänkt säga inför den här hopen med barn som kanske blivit regält daskade. Låt oss nu backa bandet till fredagsmorgonen.
Fredag 28 September -
Väckarklockan ringer som vanligt och tränger in i mina sjukt trötta öron som sovit i några timmar. Till min fasa upptäcker jag att någon har varit och pillat på ljudknappen till dödsmaskinen, vilket gör att jag inte bara vaknar, utan att jag vaknar till en väckarklocka vars ljud är så förbannat högt att man skulle kunna rensa fisk med den. Man kan då, som vanligt, börja fundera hur jag då tänker när jag tänker sådana tankar som jag egentligen vore tanka ner på datorn. Men för tillfället orkar jag inte beskriva hur man (i det här fallet) rensar fisk med en dödsmaskin vars egentliga status är en väckarklocka.
Jag brukar vanligtvis snooza vid lägen som dessa. Men den här gången var det inte lönt. Så jag skuttade helt enkelt upp och duschade, laxade i mig en regät frukost och borstade tänderna. Efter det var jag redo för alla äventyr som dagen hade att erbjuda. Man kan kanske tycka att en fredag inte har så mycket att erbjuda, men den här fredagen innehåll något litet extra. För se, jag hade dragit två tänder dagen innan och hade en aningens efterverk i krabaterna. Man skulle faktiskt kunna likna tand-dragning med mens. Först kommer den där lilla PMS-perioden då läkaren sticker in en massa nålar överallt så att humöret spricker och exploderar. Efter denna proceduren kommer en massa röd vätska som många väljer att kalla blod. Man måste sedan köra upp en vit tuss mellan läpparna så att blodflödet stoppas. Ja hujeda mig!
Efter ett bussåk på 40 minuter kom jag fram till skolan. Jag pratade en liten sving med Maria och vek sedan av till vänster för att ta mig in i Ymer-huset där jag vandrade upp för trapporna tillsammans med Robert. Vi slängde in sakerna i skåpen och slängde sedan ner oss själva på bänkarna som stod där och suktade efter lite humanisk stjärtvärme. Efter några minuter fick vi sällskap som efter ett tag ökade i både mängd och storlek. Vi gick sedan i halvt samlad trupp till första lektionen på dagen.
Dagen flöt på rätt hårt till det var dags för lunch och som vanligt när det är ris, lyckades jag sätta ett riskorn i näsan och fick inte ut det, hur jag än vred och vände på mig själv. Jag har ingen aning hur jag faktiskt lyckas med dessa tricks varje gång. Men det brukar börja med en skrattattack som får musklerna att dra ihop sig för att sedan snabbt öppna sig igen. Detta skapar någon sorts sugproppseffekt som får riset att först åka upp i näsan, och sedan tillbaka till skrymslet mellan näsan och munhålan. Detta är dock inget som jag rekommenderar, men det måste testas på åtminstone en gång i livet innan döden inträffar.
Det var sedan dags för skolfotografi där alla möjliga saker inträffade. Som vanligt blev det lite dans och skaka rumpa, Adde bjöd oss på lite pinsamheter, och Jocke blev regält instängd på toaletten. I det stora hela så hände det annars inte så mycket. Vi gick in i samlingssalen, slängde ihop oss till en präktig hög, tog några kort, och gick sedan därifrån.
Likt ett tomt godispapper som rör sig över det öppna vattnet och mot den röda horisonten, så sade det bara svoosch, så var skoldagen över. De flesta drog hem till sig för att fixa på sig lite drickvänligt till klassfesten som skulle gå av stapeln samma kväll hemma hos Hanna. Själv drog jag hem till mig själv för att försöka luska ut var i hela friden Hanna bodde. Hitta.se var det självklara alternativet som inte ens brukar svika den taskigaste lilla mört, men den här gången var det inte lönt. Det gick helt enkelt inte att hitta den lilla boningen. Jag gav helt enkelt upp och skickade iväg ett sånt där finurligt sms och fick svar på direkten.
Jag åkte sedan in till stan med Terese för att hämta upp Robert på Kvarnvallen. På vägen dit var en en plurisk liten farbror som valde att sätta på helljusen för att blända våran väl valda chaufför. Våran chaufför visade prov på stor beslutsamhet och drog upp sitt majestätiska långfinger i riktning mot den oerhört mogne bilisten. Vi körde sedan efter den förträfflige lilla gubben med helljuset på till han signalerade i hopp om att få ett slut på eländet. Vi tog det som en ursäkt och skipade rättvisa.
Vi kom så småningom fram till festen som hölls i en liten etta på djupviken, vandrade upp för trappuppgången och in i den rediga atmosfären där festandet redan var i full gång. Jag tog mig några tittar till vänster och svängde sedan huvudet till höger där jag hittade Markus, min trevliga klasskamrat från högstadietiden. Där slog jag läger i några minuter för att sedan resa mig upp och ta en sväng-om med Jocke.
Efter cirka en och en halv timme kom polisen och förstörde allt. Det var visst grannarna som hade klagat på oljud i trappuppgången, trots att man får leva om till klockan 22. Vid den tiden var klockan kring 21.30, så dom hade egentligen inget där att göra. Men tillslut var alla tvungen att ta sig därifrån och ner på gatan. Jag, Robert och Terese gjorde sällskap med Jocke och tog oss ut och ner till andra sidan gatan. Där träffade vi på Camilla och hennes hårkompis Jessica. Vi stod där och väntade några ögonblick till vi bestämde oss för att vandra vidare. Vid det tillfället kom Adrian förbi på en cykel och vinglade så förbaskat. Jag frågade hur det egentligen stod till, och fick svar: "äh, jag jag har ju bara tagit en". Efter det följde ett gigantiskt stort leende, samtidigt som han cyklade vidare mot oändligheten.
Vi tog oss en regäl promenad som krävde lite hutter och ett stort antal kalorier. Erik Sandström (Glad pojke 16) ylade mot den stjärnklara fullmånen som lyste upp natten. Man fick inte ur honom något vettigt, så han och Gabriel (en annan Glad pojke 16) sprang in genom en häck och vidare in i mörkret. Vi andra tänkte att vi skulle ta oss vidare upp mot stan, så vi började vandra i den riktningen som vårt lokalsinne bemannade oss.
Det var gudomligt kallt det kvällen, så när vi kom fram till stan hade vi tänkt ta oss upp till en lägenhet där någon markus hade sin lya. Men vi bestämde oss av någon konstig anledning för att vandra tillbaka till klubbgärdet. Där hittade vi en lekpark som i sin tur bjöd oss på en liten katt. Katten var en ganska trevlig gosse som bestämde sig för att göra oss sällskap och lysa upp vägen för oss. Den tog oss tillbaka till Hannas lägenhet där vi tog oss in till trapphuset för att värma våra arma stjärtar. Där träffade vi på Judit som hade lite kattluckor i minnet. Hon följde med oss tillbaka till Hannas lägenhet där det fanns kvar lite dystra, men på något konstigt sätt ändå lite glada själar. Där satt vi i någon halvtimme, till vi bestämde oss för att styra stegen mot hemfärd.
Lördag 29 September -
Jag vaknade kring tiotiden den dagen av att hungern grävde ett litet hål i magen. Jag steg därför upp och lade i mig lite frukost. Sen gick jag tillbaka till sängen och slocknade igen. Jag sov bort halva den dagen till ungefär 14.00. Då bestämde jag mig för att ta mig i kragen och göra något vettigt av dagen. Men ack vad jag hade fel. Resten av dagen spenderades hemma med en otrolig tandverk. Vi fick besök av några kompisar till mamma och pappa, som berättade att det var dom som hade planterat granaten på soptippen i Öjebyn. Dom hade visst köpt ett gammalt hus där han som hade bott där tidigare hade samlat på alla sorters olika objekt. Han hade visst ca 1000 hockeyklubbor, allmänt skrot, och en tunna med nervgift. Hursomhelst så gick jag och lade mig rätt tidigt den kvällen, för jag var faktiskt ganska trött i ögonhålorna.
Idag -
Även denna dag har jag tandverk, och den här gången gav det upplopp till att jag vaknade. Jag steg därför upp, åt frukost och planterade mig i sängen för att sova lite till. Denna dagen visade sig inte heller bli så speciellt livad. Jag har egentligen bara klippt gräset och snarkat. Men dagen är trots detta inte slut än! ;D
Adjö!
Fredag 28 September -
Väckarklockan ringer som vanligt och tränger in i mina sjukt trötta öron som sovit i några timmar. Till min fasa upptäcker jag att någon har varit och pillat på ljudknappen till dödsmaskinen, vilket gör att jag inte bara vaknar, utan att jag vaknar till en väckarklocka vars ljud är så förbannat högt att man skulle kunna rensa fisk med den. Man kan då, som vanligt, börja fundera hur jag då tänker när jag tänker sådana tankar som jag egentligen vore tanka ner på datorn. Men för tillfället orkar jag inte beskriva hur man (i det här fallet) rensar fisk med en dödsmaskin vars egentliga status är en väckarklocka.
Jag brukar vanligtvis snooza vid lägen som dessa. Men den här gången var det inte lönt. Så jag skuttade helt enkelt upp och duschade, laxade i mig en regät frukost och borstade tänderna. Efter det var jag redo för alla äventyr som dagen hade att erbjuda. Man kan kanske tycka att en fredag inte har så mycket att erbjuda, men den här fredagen innehåll något litet extra. För se, jag hade dragit två tänder dagen innan och hade en aningens efterverk i krabaterna. Man skulle faktiskt kunna likna tand-dragning med mens. Först kommer den där lilla PMS-perioden då läkaren sticker in en massa nålar överallt så att humöret spricker och exploderar. Efter denna proceduren kommer en massa röd vätska som många väljer att kalla blod. Man måste sedan köra upp en vit tuss mellan läpparna så att blodflödet stoppas. Ja hujeda mig!
Efter ett bussåk på 40 minuter kom jag fram till skolan. Jag pratade en liten sving med Maria och vek sedan av till vänster för att ta mig in i Ymer-huset där jag vandrade upp för trapporna tillsammans med Robert. Vi slängde in sakerna i skåpen och slängde sedan ner oss själva på bänkarna som stod där och suktade efter lite humanisk stjärtvärme. Efter några minuter fick vi sällskap som efter ett tag ökade i både mängd och storlek. Vi gick sedan i halvt samlad trupp till första lektionen på dagen.
Dagen flöt på rätt hårt till det var dags för lunch och som vanligt när det är ris, lyckades jag sätta ett riskorn i näsan och fick inte ut det, hur jag än vred och vände på mig själv. Jag har ingen aning hur jag faktiskt lyckas med dessa tricks varje gång. Men det brukar börja med en skrattattack som får musklerna att dra ihop sig för att sedan snabbt öppna sig igen. Detta skapar någon sorts sugproppseffekt som får riset att först åka upp i näsan, och sedan tillbaka till skrymslet mellan näsan och munhålan. Detta är dock inget som jag rekommenderar, men det måste testas på åtminstone en gång i livet innan döden inträffar.
Det var sedan dags för skolfotografi där alla möjliga saker inträffade. Som vanligt blev det lite dans och skaka rumpa, Adde bjöd oss på lite pinsamheter, och Jocke blev regält instängd på toaletten. I det stora hela så hände det annars inte så mycket. Vi gick in i samlingssalen, slängde ihop oss till en präktig hög, tog några kort, och gick sedan därifrån.
Likt ett tomt godispapper som rör sig över det öppna vattnet och mot den röda horisonten, så sade det bara svoosch, så var skoldagen över. De flesta drog hem till sig för att fixa på sig lite drickvänligt till klassfesten som skulle gå av stapeln samma kväll hemma hos Hanna. Själv drog jag hem till mig själv för att försöka luska ut var i hela friden Hanna bodde. Hitta.se var det självklara alternativet som inte ens brukar svika den taskigaste lilla mört, men den här gången var det inte lönt. Det gick helt enkelt inte att hitta den lilla boningen. Jag gav helt enkelt upp och skickade iväg ett sånt där finurligt sms och fick svar på direkten.
Jag åkte sedan in till stan med Terese för att hämta upp Robert på Kvarnvallen. På vägen dit var en en plurisk liten farbror som valde att sätta på helljusen för att blända våran väl valda chaufför. Våran chaufför visade prov på stor beslutsamhet och drog upp sitt majestätiska långfinger i riktning mot den oerhört mogne bilisten. Vi körde sedan efter den förträfflige lilla gubben med helljuset på till han signalerade i hopp om att få ett slut på eländet. Vi tog det som en ursäkt och skipade rättvisa.
Vi kom så småningom fram till festen som hölls i en liten etta på djupviken, vandrade upp för trappuppgången och in i den rediga atmosfären där festandet redan var i full gång. Jag tog mig några tittar till vänster och svängde sedan huvudet till höger där jag hittade Markus, min trevliga klasskamrat från högstadietiden. Där slog jag läger i några minuter för att sedan resa mig upp och ta en sväng-om med Jocke.
Efter cirka en och en halv timme kom polisen och förstörde allt. Det var visst grannarna som hade klagat på oljud i trappuppgången, trots att man får leva om till klockan 22. Vid den tiden var klockan kring 21.30, så dom hade egentligen inget där att göra. Men tillslut var alla tvungen att ta sig därifrån och ner på gatan. Jag, Robert och Terese gjorde sällskap med Jocke och tog oss ut och ner till andra sidan gatan. Där träffade vi på Camilla och hennes hårkompis Jessica. Vi stod där och väntade några ögonblick till vi bestämde oss för att vandra vidare. Vid det tillfället kom Adrian förbi på en cykel och vinglade så förbaskat. Jag frågade hur det egentligen stod till, och fick svar: "äh, jag jag har ju bara tagit en". Efter det följde ett gigantiskt stort leende, samtidigt som han cyklade vidare mot oändligheten.
Vi tog oss en regäl promenad som krävde lite hutter och ett stort antal kalorier. Erik Sandström (Glad pojke 16) ylade mot den stjärnklara fullmånen som lyste upp natten. Man fick inte ur honom något vettigt, så han och Gabriel (en annan Glad pojke 16) sprang in genom en häck och vidare in i mörkret. Vi andra tänkte att vi skulle ta oss vidare upp mot stan, så vi började vandra i den riktningen som vårt lokalsinne bemannade oss.
Det var gudomligt kallt det kvällen, så när vi kom fram till stan hade vi tänkt ta oss upp till en lägenhet där någon markus hade sin lya. Men vi bestämde oss av någon konstig anledning för att vandra tillbaka till klubbgärdet. Där hittade vi en lekpark som i sin tur bjöd oss på en liten katt. Katten var en ganska trevlig gosse som bestämde sig för att göra oss sällskap och lysa upp vägen för oss. Den tog oss tillbaka till Hannas lägenhet där vi tog oss in till trapphuset för att värma våra arma stjärtar. Där träffade vi på Judit som hade lite kattluckor i minnet. Hon följde med oss tillbaka till Hannas lägenhet där det fanns kvar lite dystra, men på något konstigt sätt ändå lite glada själar. Där satt vi i någon halvtimme, till vi bestämde oss för att styra stegen mot hemfärd.
Lördag 29 September -
Jag vaknade kring tiotiden den dagen av att hungern grävde ett litet hål i magen. Jag steg därför upp och lade i mig lite frukost. Sen gick jag tillbaka till sängen och slocknade igen. Jag sov bort halva den dagen till ungefär 14.00. Då bestämde jag mig för att ta mig i kragen och göra något vettigt av dagen. Men ack vad jag hade fel. Resten av dagen spenderades hemma med en otrolig tandverk. Vi fick besök av några kompisar till mamma och pappa, som berättade att det var dom som hade planterat granaten på soptippen i Öjebyn. Dom hade visst köpt ett gammalt hus där han som hade bott där tidigare hade samlat på alla sorters olika objekt. Han hade visst ca 1000 hockeyklubbor, allmänt skrot, och en tunna med nervgift. Hursomhelst så gick jag och lade mig rätt tidigt den kvällen, för jag var faktiskt ganska trött i ögonhålorna.
Idag -
Även denna dag har jag tandverk, och den här gången gav det upplopp till att jag vaknade. Jag steg därför upp, åt frukost och planterade mig i sängen för att sova lite till. Denna dagen visade sig inte heller bli så speciellt livad. Jag har egentligen bara klippt gräset och snarkat. Men dagen är trots detta inte slut än! ;D
Adjö!
